ettanamn

Konsthall C 2009

Synen utgör vanligtvis 80% av våra sinnesintryck, men vad händer om vi ger andra sinnen företräde? Hur skiljer sig mina upplevelser av rum och ljud till exempel, från en synskadads? Eftersom synskadade människor hör till samhällets mest isolerade grupper på grund av hur det offentliga rummet är inrättat, och för att jag själv är en visuellt orienterad konstnär, ville jag fokusera på konst i offentliga rum. Vi bad de tolv konstnärer som bjöds in till Konsthall SE att föreslå offentlig konst som kan nå människor utan syn.
När man ser på Maria Luostarinens teckningar och målningar vet man aldrig riktigt vad man är mottagare av. Där är dansande skuggor och silhuetter, mytologiska väsen och vardagligheter blandade. I flera projekt har Maria Luostarinen arbetat på detta och liknande sätt kring blicken och seendet också, eftersom hennes mamma är synskadad. För Konsthall SE har Maria Luostarinen arbetat på samma sätt som med måleri, fast fysiskt. Hennes förslag på ett offentligt verk i Hökarängen,
Elefantmolnet, är en skulptur som också är en ledstång som man kan följa med blicken lika väl som med händerna. Skulpturen har liksom hennes måleri både antydda och mer igenkännbara former. Betraktarna av Maria Luostarinens konst brukar berätta vad de upplever. Deras olika tolkningar blir sedan historier som hon tar med sig till nästa arbete. Figurerna i Elefantmolnet kommer generera individuella historier för olika sinnen och på Konsthall SE kommer en del av Maria Luostarinens undersökning bli hur, eller om, historierna skiljer sig åt beroende på om besökarna ser eller saknar syn. P O Hagström 2009