Maria Luostarinen – Sagolika akvareller / TEXT Håkan Bull Akvarellen NR 2 - 2014

Nordiska Akvarellsällskapets Winsor & Newtonpris utdelades den 22 mars 2014 till konstnären Maria Luostarinen på föreningens årsmöte i
Kungliga Konstakademien i Stockholm. I den här artikeln vill jag försöka beskriva Maria Luostarinens konstnärskap och väljer då att som
utgångspunkt ha den korta prismotivering som jag på uppdrag av akvarellsällskapet formulerat:


” Winsor & Newtonpriset 2014 tilldelas Maria Luostarinen för ett sagolikt akvarellmåleri där konstverkens öppna symbolvärld
blir till farkoster för fantasin in i betraktarens eget underland.”


Ordet sagolik är en värdering av själva måleriet men även ett försök att i ett ord fånga bildernas innehåll. Maria Luostarinen är en sagolikt
begåvad akvarellmålare och den första association som dök upp när jag såg hennes bilder var deras anknytning till sagovärldar. Sagan är en
fantasi med kopplingar till det övernaturliga. Mytiska väsen genomgår förvandlingar, människor transformeras till djur och andar kommer ur
flaskor. I sagans värld samsas gammal folktro med mytologiska föreställningar. Sagans bilder påminner också om drömsyner. Hur rationellt
välordnade vi än är i vaket tillstånd kan vi inte fly den värld av transformationer, omöjliga kombinationer och orgiastiska eruptioner som
öppnar sig när vi träder in i drömvärlden, människans främsta fantasikälla. Vad är det egentligen vi ser?

Sagans, mytens och drömmens berättelser är också sammanflätade med vetenskapen, filosofin, religionen och konsten. Alla är olika sätt
för människan att försöka förstå tillvaron. Konstnärerna lockas kanske främst av sagans, drömmarnas och myternas gåtfullhet.
Och en av konstens viktigaste uppgifter är väl att ställa frågor snarare än att ge entydiga svar? Maria Luostarinen är en Alice på vandring i
sitt eget underland och vi får gärna följa med. Under mina samtal med konstnären märker jag hur ogärna hon kommer med pekpinnar som
kan styra betraktarens upplevelse. Tvärtom har hon ett generöst förhållande till andras tolkning, så låt oss titta närmare på några av hennes
verk från de senaste åren.


År 2010 var Maria Luostarinen veckostipendiat på Nordiska Akvarellmuseet. Där hade hon en omtumlande upplevelse som ledde till
målningen
Mystery Carpet (Mysteriemattan) från 2011. När hon kom till Akvarellmuseet såg hon först den pågående utställningen av
Louise Bourgeois, redan det en stark upplevelse! Sedan gick hon till biblioteket och lånade en hög böcker och konstkataloger,
bland annat en om Hilma af Klints teosofiska måleri. Väl tillbaka till stipendieateljén, som ligger vid vattnet, lägger hon märke till en svan
som simmar på vattenytan utanför ateljéns fyra meter höga, långsmala fönster. Hon lägger sig att läsa och titta i katalogerna.
När det blir dags att sova tittar hon på mobilklockan innan hon släcker lampan. Den står på 00:00. Spöktimman! Strax efter att hon släckt
känner hon hur något puffar henne på armen. Hon rycker till, tittar upp och ser då en enorm mansgestalt som når ända upp till taket där
framme vid fönstret. På huvudet har han en mycket hög hatt, han är svept i en vit klädnad och utstrålar ett bländande ljus. Hon blir vansinnigt
rädd och drar täcket över huvudet och vågar absolut inte titta igen. Hon tvingar sig att somna trots rädslan. Flyr in i sömnen. När hon vaknar
vet hon inte vad klockan är för mobilen är helt död. Hon sätter sig och äter frukost med de höga fönstren öppna mot vattnet. Svanen finns kvar
och simmar fram till fönstret. Dess hals är vackert draperad med tyglar av grönt sjögräs. Hon fotograferar svanen.


Synen var förmodligen en så kallad ”hypnagog hallucination”, en slags vakendröm före insomnandet, och målningen Mysteriemattan är en
bearbetning av upplevelsen, men den är också tänkt som en skiss till en matta. Kompositionen är korsformat spegelsymmetrisk. Längst ner
i mitten finns ”trollkarlshatten” som flankeras av små jugendfiguriner. Till höger en liten älva som blåser rökslingor ur sin förlängda näsa.
I målningens mitt en mandalaform omgiven av fyra svanar inspirerade av en dold fixeringsbild, en fågelfigur, i Leonardo Da Vincis målning
”Anna själv tredje”. Längst upp till vänster finns svanen med sina tyglar av sjögräs, och dess spegelbild är förvandlad till en obestämbar organisk
livmodersform. I mitten högst upp, två figurer sedda uppifrån. De håller varandra i händerna så att formen bildar en liggande åtta,
en evighetssymbol. På sidan 5 ser ni målningen tillsammans med konstnärens foto av Svanen samt skulpturen Hatt. De två senare exempel på
att konstnären visserligen har akvarellen som sitt huvudmedium men även arbetar med andra tekniker. Hon utgår i sina målningar från sin
bildsamling, som växer hela tiden. Hon väljer figurer, former och föremål ur samlingen och för över deras konturer till papperet. Hon målar på
torrt akvarellpapper med liten gräng. Oftast ett ganska flödigt måleri, huvudsakligen innanför konturernas gränser. Sedan finns också flödiga
måleriska partier utanför konturfigurerna, som till exempel de mörka horisontella partierna högst upp och längst ned i Mysteriemattan.


Akvarellen
Brita ingick i konstnärens utställning på Konstnärshuset i Stockholm 2008. Den är en av flera akvareller som har sin utgångspunkt i
Carl Larssons (1853-1919) målningar med döttrarna som modeller. Maria Luostarinens fascination för dessa flickor är dubbel och mångfacetterad.
Ett av syftena med målningarna var att återupprätta och synliggöra de unga modellerna
som hade det ganska jobbigt när de som barn förväntades posera för pappan under långa timmar. Samtidigt är de ett sätt återupprätta Carl Larssons
konst, ett försök att befria den från den degradering och utslitning som allt kommersiellt reproducerande har orsakat. Maria Luostarinen framhåller
hur svenska konstskolelärare ofta lyft fram Carl Larssons konst som ett exempel på ett ointressant måleri.
Att hon inte riktigt håller med visar hon i sina nya versioner som delvis behåller Larssons sköna jugendlinjer men också ifrågasätter originalens
ordnade idyll med hjälp av revolutionärt rinnande färgkaskader.


Bomarzo2

Triptyken Bomarzo från 2013 visades första gången på Gallery Steinsland Berliners utställning GSB 5 years. De inbjudna konstnärerna fick
begränsningen: ett till tre verk i A4-format. Maria Luostarinen märkte att hon hade svårt att skapa något hon var nöjd med inom detta regelverk.
Lösningen blev att göra en målning vars bredd är 3x21 cm målad som en helhet. Bilden delades sedan i tre A4-delar. Att bilden ursprungligen satt
ihop kan man se på det mittersta färgstråket som löper över alla bilddelarna. Triptyken som format går tillbaka på altartavlans grundform med
huvudmotivet, Corpus, i mitten med två flyglar, en på var sida. Corpus har ofta en spegelsymmetrisk komposition mot vilken flygelbilderna vänder sig.
I Bomarzos mittbild ett groteskt jättehuvud. Ett bergatroll? Ur munhålans grotta flyr en blind prinsessa stödd på sin käpp.
Flyglarnas två människolika skepnader på hovlika fötter böjer sig in mot centrum. Den vänstra håller en varg i tassen medan den andra handen lyfter
ett tillrättavisande pekfinger. På marken ringlar en orm. Den högra har sällskap av två djur, en sköldpadda omslingrad av en orm.

Bildens titel syftar på Sacro Bosco (Heliga Skogen) utanför staden Bomarzo i Italien. En trädgårdsanläggning från slutet av femtonhundratalet fylld
av groteska stenskulpturer i monumentalformat. Målningens mittbild är inspirerad av ett gammalt vykort från parken där det står en fåraherdinna med
herdestav i skulpturens mun och framför, på marken, finns fårahjorden. Figuren på vänstra flygeln är inspirerad av bilder på den helige Franciscus,
djurens skyddshelgon. Skölpaddan och ormen är symboler som ingår i östasiatisk mytsymbolik för årstiderna. Men dessa referenser berättar inte vad
bilden handlar om, de är bara utgångspunkter för konstnärens lek med betydelser. Det färdiga konstverkets mening är gåtfull och full av
tolkningsmöjligheter. Jättegapets grotta refererar också till Platons s.k. grottliknelse. Filosofen tänker sig en grotta, där människor lever fjättrade,
så att de bara kan se mot grottans inre vägg. De är alla födda så och kan inte föreställa sig något annat sätt att existera. Bakom dessa "fångar" slingrar
sig en upphöjd väg skymd av en låg mur och bakom denna väg brinner en stark eld. På vägen passerar människor bärande på diverse föremål.
Vad fångarna ser är skuggorna av dessa föremål, som projiceras på grottväggen. Om en av dessa fångar kommer loss, så att han kan upptäcka vägen,
figurerna och elden kan han därigenom förstå att det som han tidigare uppfattade som verklighet endast var skuggbilder. Platon menade att vår
vardagsvärld eller sinnevärld var att likna vid dessa skuggor. Den äkta verkligheten var enligt honom idévärldens sanna bilder, absoluta och bortom
våra sinnens osäkra tolkningsramar. Detta förklarar Platons förakt för bildkonst och det är intressant att hans liknelse har inspirerat så många
konstnärer genom tiderna, inklusive Maria Luostarinen.


Tinget i sig heter ett projekt på Medicinhistoriska Muséet i Göteborg (www.sahlgrenska.se/museum). Maria Luostarinen är en av nio konstnärer,
författare och forskare som bjudits in att på olika sätt förhålla sig till föremål de valt ur muséets samling. Resultatet presenteras i en utställning som
pågår till den 29/8 2014 och i en antologi som även är utställningskatalog. Maria Luostarinens valde en fotometer, en maskin för provning av ljussinnet.
Mätinstrumentet består av en låda i vars ena ände det finns två öppningar för ögonen, så att patienten kan kika in i lådan, samt en öppning för näsan.
Det får lådan att likna ett ansikte med två stora ögon. Att Maria Luostarinen valde en maskin som har med synsinnet att göra är kopplad till hennes
bakgrund. Hon växte upp med blinda föräldrar. Sedan tre års ålder blev hon deras ”ögon” med det stora ansvaret att välja ”vad de såg”.
Denna erfarenhet är en viktig nyckel till hennes konstnärskap. Bildkonstnärer är naturligtvis intresserade av det visuella, men i Maria Luostarinens
konst framhålls synens komplexitet och bedräglighet på ett särskilt sätt. Hon har ett vidgat intresse för det man kan kalla ”synens kunskapsteori”.
I detta fält ingår Platons grottliknelse likaväl som den kristna myten om Veronicas svetteduk. Namnet Veronica är ihopsatt av latinets Vera och
grekiskans Icon – sann bild! I berättelsen om svetteduken torkar Veronica Jesu ansikte under korsvandringen. Som en himmelsk belöning fick duken
ett avtryck, den sanna bilden av Kristi ansikte.
Det första jag såg när jag senast besökte konstnärens ateljé var ett fotoverk föreställande ett ”smältande fönster”. En fönsterruta av plexiglas har smält i
en brand så att glaset rinner likt akvarellfärgen på ett papper eller som ett veckat tyg utsatt för tyngdkraften. Men Maria Luostarinens ”svetteduk” har
ingen sann bild att visa. Panta rei – allting flyter! Det gör också på sitt sätt målningen
Fotometer, den är inte en bild av en fotometer.
I själva verket var det många föremål som Maria Luostarinen fascinerades av, men hon fick ju bara välja ett. Hon fann en väg att kringgå även denna
regel genom att med hjälp av bildens kalejdoskopiska komposition gömma fragment av andra föremål. Detaljer från en sjuksköterskeuniform och
febertermometrar sällskapar i hemlig gemenskap med en fotometrisk fyrklöver av näsa och ögon. En Ikon över världarnas mångfald?


Håkan Bull